Helgen i väst kunde börjat bättre, hann lite längre än Växjö och upp i de smålänska skogarna (lite av sveriges sydstater så hör du ett banjoackord bör du gasa!) innan jag blev invinkad till sidan av en glad trafikpolis som nu fick hjälp i statistiken, 2800 kronor kostar det att köra i 95 på 70-väg för den som ville veta.. Men va fan, slaget på hur mycket jag har kört under mina snart sju år med körkort, och de tre år som jag körde taxi väldigt aktivt, så har jag skött mig ganska bra ändå eftersom detta bara var andra fortkörningsboten, den första inom sverige till och med. Och kan ju skryta med att jag i tjänsten inte åkt på varken böter eller skador på bilen, de har jag istället sparat till den privata körningen.
Men i denna stressade värld har jag nu ett problem mindre, jag vet vad jag ska göra med de pengar som blir över denna månad, det visste jag inte igår, det är väl att se livet från den ljusa sidan om något.. se inte problemet, se möjligheterna..
Men nu är jag framme i väst i alla fall och kaffet som väntade på mig här smakade magiskt vill jag lova. Imorgon väntar nu Fjordfestivalen i Uddevalla, ungefär lika litet och tragiskt som det låter men alltid springer man väl in i lite gammalt folk, och kvällen inleds med terapiöl med vännerna, mer behövs egentligen inte…
Lyssnade på Filip och Fredriks sommarprat igår och fick lite inspiration när de snackade om hur många sätter upp sina mål som journalist, vad de vill ha ut av det och vem de vill möta. Herrarna nämnde där att de trodde att Dalai Lama var det överlägsna målet för alla ung journalister som söker sitt drömobjekt att intervjua. Och jag är nog ganska säker på att den tanken har substans, för let’s face it, blivande jouranlister är i stor utsträckning människor med en viss bildning som samtidigt besitter en viss önskan om att förbättra världen, slåss för röda och humana värden och annat rent jävla trams. Själv vill jag ha ett jobb där jag kan glo på fotboll och film på arbetstid, där jag får pengar för att kunna saker jag redan kan och där jag slipper använda kroppen allt för mycket.Så då var jag istället tvungen att lista mina egna fem drömobjekt att intervjua och lägga dit en kort motviartion:
1. Quentin Tarantino- Ett så givet val egentligen, en nördig och ganska ful kille som blivit en symbol för 90-talet genom att göra sanslöst bra filmer. Ger ett intryck av att vara en trevlig och öppen kille som man enkelt kan snacka bort ett par timmar med om man bara håller sig till rätt ämnen.
2. Tony Adams- Lagkapten i mitt älskade Arsenal under väldigt många år. Hade vart kul att höra hans åsikter om utvecklingen av den engelska fotbollen och självklart prata lite alkoholism vid sidan av det.
3. Steve Harris- Basist och grundare av Iron Maiden, gruppen som dominerade hela min uppväxt. Svårt att säga på rak hand vad intervjun skulle kretsa runt, men trolligen blir det nån utgång i hur synen på musiken har förändrats genom åren när gruppen blir äldre och plånboken växer sig större.
4. Larry The Cable Guy- Amerikansk komiker från södra staterna med standardfrasen ”Get ‘ir done”. Vill snacka humor och synen på vad som är kul, och hur det kommer sig att hans polare Jeff Foxworthy är världens bäst säljande komiker.
5. Nick Hornby- Den brittiske författaren som även han har ett långt förhållande till Arsenal. Har velat träffa honom ända sedan jag läste boken Fever Pitch och vill höra hans syn på dagens Arsenal och utvecklingen av ligan.
(Precis utanför listan: Carson Kressley (Han den riktigt fjollige från Fab 5 för er som inte har koll, verkar vara en skön kille och en heldag i New York med kombinerad intervju och shoppingrunda låter väl inte helt hemskt..))
Bakom denna lista finns självklart ytterligare en lista, en lista på de människor som jag kanske ännu hellre hade velat intervjua men som jag absoult aldrig hade vågat öppna munnen framför.
1. Clint Eastwood- Mannen av alla män, så är det bara! Är man uppväxt med filmer som I skottlinjen, Pale Rider, The Rookie och andra Clintan-klassiker så finns det helt enkelt inte ord när man ställs framför denna storlek och ska göra sitt jobb, istället kommer det bli en dålig Waynes World-ripoff med mig på knä, bugande och skrikande ”I’m not worthy, I’m not worthy!!!”
2. Arsene Wenger- Nog för att jag har lite koll på fotboll, men vad kan man säga till en nestor som Arsene? Mannen som alltid visar sig ha rätt i slutändan vad man än säger när han tar ett svårt beslut.
3. Bob Dylan- Kanske den största musikern genom tiderna, vad säger man till en poet som sparar sin tid till bättre saker än intervjuer? Finns väl ingen risk att jag någonsin skulle hamna i en sits där jag måste prata med Bob, men risken för total härdsmälta och dumma frågor om illa valda textrader från Blood on the tracks-plattan känns ganska stor…
4. George Carlin- Hands down världens bästa ståuppkomiker och samtidigt en stor filosof. Verkar visserligen vara en trevlig gammal gubbe men respekten för skaparen av ”Seven Dirty Words” skulle vara allt för stor. Vad kan jag som småbitter och halvgnällig säga till kungen av föraktande humor? Och hur kan en journalist egentligen ställa frågor till en språkfilosof och sedan göra honom rättvisa i text.
5. Bret Easton Ellis- Författaren bakom ”America Psycho” och ”Rules of attraction”, har ett rykte om sig att vara väldigt svår att intervjua och det känns svårt att ställa normala och jordnära frågor till en kille vars böcker bara kretsar runt fyra element: Våld , sex , droger och konsumtion.
(Precis utanför listan: Woody Allen och Roman Polanski)
Jag avslutar här med att bjuda på två av personerna från listan, de båda komikerna. Se själva om ni kan förstå varför det finns lite mer respekt för mannen överst (George Carlin) och mannen där under (Larry The Cable Guy)…
Sol, bad, grill och långa ljusa kvällar i all ära, nu börjar det blir väl tröttsamt med sommar och hösten får gärna skynda på lite.. Eller iallafall den bra delen av hösten, tv-säsongen och Premier League.
Den åldrande mannen klarar sig nu inte längre med bara kortärmade sommarskjortor och Springsteen-musik, nu behöver han också fylla det största behovet av dem alla: Bra fotboll och bra tv!
Visserligen har jag lovat mig själv att dra ner på antalet tv-serier jag följer, detta av den enkla anledningen att tiden inte räcker till. Snabbt räknat hade jag förra ”säsongen” 20 (skrev från början 18 men fick efter hand lägga till ytterligare serier jag kom på mig själv med att kollat på) tv-serier elle program som jag såg varje vecka, och då har jag inte räknat med de serier som jag följde mindre aktivt eller bara såg någon gång ibland så som ”According to Jim” och ”The War at Home”, denna typen av dussinkomedier som inte spelar någon större roll om man ser varje vecka..
Kan ju hoppas på lite hjälp från tv-bolagen som redan dödat Gilmore Girls, en av de berömda 20 serierna, men det handlar väl fortfarande om att halvera antalet i alla fall…
I väntan på att hösten får man hålla sig till youtube och favoritklippen från världens bästa talkshow:
(Sista grejen om kopplingen mellan Britneys frisyr och Hillarys chanser att bli president är inget annat än lysnande!)
I väntan på Premier League tvingas jag istället sitta timmtal på diverse i hemsidor i jakten på det där senaste transeferryktet som jag ännu inte hört om eller reflekterat över. Samtidigt kan man plocka fram den där säsongsvideon från säsong 03/04 och drömma tillbaka till tiden där man höll på ett lag som det faktiskt inte gick att besegra…
Som avslutning, bara för att jag nu lärt mig hur man gör, vill jag dela ut den här videon till alla klasskamrater som bör hålla minnet av före detta klasskamrat Folkeson vid liv genom att likt både han och jag redan gjort lära sig denna underbara lilla visa utantill…
PS.Tillbaka till avdelningen för udda skador, senast var det rivjärn i disken och idag ska jag berätta om den stora faran med att ha en rakhyvel med fem blad, något som medför att när man skär sig i bakhuvudet så försvinner halva skallen! Eller man får iallafall fem fina skärsår på rad… Första gången det händer faktiskt, senast jag skar mig var det bara tre sår på rad, är det sånt som kallas teknisk utveckling tro?
Det kom inte så många förslag på bilens namn i min lilla efterlysning här i slutet på förra veckan. Och de som kom, no offence, var inte tillräckligt bra för att konkurrera ut namnet jag hade som reserv. Så nu heter bilen Yul.
Yul Brunner, eller Yuli Borisovich Bryner (vilket självklart också är bilens fullständiga namn) som han egentligen heter, föddes den 11/7 1915 i Vladivostok och hann vinna två Oscars innan han avled på grund av lungcancer den 10:e oktober 1985 i New York.
1960 spelade han en av huvudrollerna The Magnificent Seven, en amerikanisering av De Sju Samurajerna, en film med andra storheter som Steve McQueen, James Coburn, Robert Vaughn, Eli Wallach och Charles Bronson. En film som jag också använde i min c-uppsats om den manliga westernhjälten och dennes uppbyggnad.
Det var också i denna film som han kom att spela en stor roll även i mitt liv, som åldrande man med ett ständigt krypande hårfäste behövde jag någon som kunde övertyga mig om att det faktiskt kunde vara riktigt vackert med ett rakat huvud, där kom Yul till min räddning. Tillsammans med Marlon Brandos karaktär Walther E. Kurtz från Apocalypse Now var han tummen på vågen i denna interna debatt.
Så med motiveringen att bilen blev min på Yul Brunners födelsedag, att Yul Brunner var ryss och min bil är röd, och med tanke på vad Yul spelat för roll i mitt eget liv är det nu med glädje som jag döper min bil efter denna gigant bland giganter. Vila i frid och ett stort tack för att du övertygade mig om att ta ett steg i livet som idag får mig att se lite mer ut som 25 än 35, tack Yul!
Jag vet att jag använde denna fras i ett tidigare inlägg och hade någon bra liten motivering till den men känner också kanske att den behöver lite mer utrymme för att få fram sin storhet.
Citatet har jag hämtat från ett gammalt Mash-avsnitt där ett par av karaktärerna ska åka iväg och hämta skadade amerikaner från kineserna. Alan Alda ska precis ge sig på bussen när han yttrar frasen och tillskriver den någon annan, men det är där jag hört den och den signalerar den storhet som fanns i de första säsongerna av Mash, där rent gyllene kommentarer och fraser kunde yttras i förbifarten och inte som i många andra serier som följande på ett set-up för skämtet. En bra kommentar behöver inget bra set-up för att vara klockrent, och den behöver ingen trumvirvel som signalerar att den är kul. På samma sätt gör Woody Allen stor komik när han knappt hörbart i Annie Hall säger åt sin ex-hustru att ”don’t mock masturbation, it’s sex with someone I love” och när han i en annan film lika knappt hörbart berättar att Wagner-operor får honom att vilja invadera Polen.
Men uttalandet ställer en bra fråga, är pengar en okej ersättning om man inte lyckas med sitt privatliv? Jag börjar fundera mer och mer på detta eftersom jag börjar känna att jag snart behöver någon form av ersättning för mina misslyckanden, och pengar känns som det som ligger närmast till hands.
Pengar kanske inte kan köpa lycka, det kan jag köpa. Men jag tror ändå att pengar i viss mån kan köpa mig fri från vissa lidanden. Och om nu mina privata misslyckanden kommer att vara en konstant lidande så kanske jag kan ta igen det i en annan ändå.
Jag såg nyligen Den enskilde medborgaren av Claes Eriksson, en film som bygger på den stora tanken att alla som har pengar dör ensamma och den som har en familj lever lycklig och för alltid, trams kort sagt. Den stora skillnaden är bara att det finns ett klart värde på pengar, ett enkelt uträknat värde. Det finns kanske också fler garantier i pengar, något som jag gång på gång fått lära mig att det inte finns i privatlivet, om man nu inte vill vara så krass att man säger att det är en garanti att jag kommer misslyckas och att hon kommer att träffa en annan så fort jag vänder ryggen till, jag må vara svartsjuk och paranoid men det är i så fall något jag är av en anledning. Just because you’re paranoid it don’t mean they’re not after you…
Det är klart det finns risker med allt och jag säger inte att jag skulle acceptera ett liv i ensamhet bara jag fick en större summa pengar för det, jag har alla ambitioner att fortsätta kämpa för att en dag kanske bli tillräckligt bra för någon annan, men jag säger bara att det inte har hänt hittills, och om jag hade trott att det bara kunde handla om otur så skulle jag inte vara lika skärrad. Jag har alltid haft en ganska god självbild och har alltid ansett mig vara en ganska bra människa, men så länge jag inte får utdelning för det så kan jag inte vara nöjd, inte anse mig själv tillräckligt bra, för det är jag då tydligen inte och det spelar ingen roll att jag egentligt tycker att jag inte kan bli så jättemycket bättre. Tydligen går det att hitta mycket bättre exemplar där ute.Det är klart att jag inte kan styra helt över hur mitt liv kommer att se ut, men så länge jag fortsätter på den inslagna linjen kanske det kan vara bra att i alla fall hålla lite koll på pengarna med…
Det där med att hålla den här bloggen lite mindre bitter än sin föregångare kanske här kan ses som misslyckat, men detta är egentligen bara ett svar på ett inlägg från den store filosofen i Karlskrona som nyligen postade ett kort och koncist inlägg om att acceptera ett liv i celibat, jag vill säga att jag gör det motvilligt, men att jag i så fall ska ha andra fördelar i livet, så som en stark ekonomi och möjligheten till ett så gott liv det bara går.
Och en så bra människa att jag kan acceptera att en kvinna väljer bort mig för vad jag kan se är ett klart sämre alternativ kommer jag aldrig att bli, att tvingas se vad det är för stolpskott som hon anser är ett bättre val än mig, det kommer vara något som alltid kommer att göra mig bitter.
Jaja, nu blev det lite väl mörkt en stund och jag måste avsluta och återgå till fotboll på tv, och då väljer jag att avsluta med denna lilla fundering: Hörde nått bra uttalande idag om att det är bara genom pengar som man kan vara den man egentligen är, annars är man hämmad av yttre omständigheter, tror det kan ligga ganska mycket i det.
Jag har levt ett liv helt utan laster och beroende, och det är jag ganska stolt över. Jag rökte min första cigarett bara någon månad innan studenten och fick min första snus i det militär, och inget av det var något för mig. Men nu har jag tillslut trillat in i ett tungt beroende, koffein. Det svarta guldet (Tintin och Bush kanske skulle säga att det är olja som är det svarta guldet, men den kommer på en god andraplats i detta läge) styr mitt liv och det är jag glad över. Tre koppar kaffe en seg lördag är visserligen mer än vad kroppen kräver, men det gör i alla fall att jag med all säkerhet slipper huvudvärk och annan abstinens resten av dagen.
Såg på nyheterna idag att regeringen ska införa bonus för invandrare som lär sig det svenska språket, spännande tanke med tanke på att det var deras syn på svenska för invandrare som fick Folkpartiet att gå fram så starkt, ”bonusen” skulle då vara att invandrarna fick stanna, själv tycker jag kanske att det var en vettigare linje. Att ge bonuspengar till människor för att de gör något så självklart sticker i mina ögon som en väldigt röd idé, money for nothing and the chicks for free, och jag trodde kanske att den blåa regeringen skulle gå mer på linjen ”frihet under ansvar” än föregångarens ”frihet att göra vad ni känner”, kanske gå mer på ”individuellt ansvar för lycka” än föregångarens ”kollektiv översyn så ingen höjer sig över mängden” och kanske mer ”visa att du vill och bli belönad för det” än ”vi tar pengar från de som jobbar och ger till dig som ligger hemma så du behöver inte oroa dig”. Detta kändes kanske som ett steg bakåt när man ser den folkpartistiska ministern stå och berätta om dessa tusenlappar som de ska få i bonus för att de gör något de måste när de kommer hit.
Självklart ska allt göras för att de invandrare som kommer hit ska få en god språkutbildning så att de kan komma in i samhället och arbeta, men att gå från piska till morot som motivation känns som ett steg tillbaka mot det Sverige som jag röstade emot förra hösten där individen inte måste göra något om den inte vill eller orkar, gör de nått bra får de en liten klapp på huvudet och gör de det inte så händer inget alls.
Jaja, nu har jag vart lite politisk med, börjar direkt med invandringsfrågor bara för att mjukna upp, men detta var inte en attack på invandrare på något sätt utan bara på de politiker som jag förra året var med och röstade fram… inte för att jag hade velat ha det på något annat sätt.
Längdhoppare träffades av spjut igår med, kul nyhet om inte annat, friidrott behöver ändå göra allt de kan för att bli lite intressantare, fler spjut i lufter eller lite bollar på löparbanorna som de tävlande kan halka eller snubbla på känns som en bra början.
Gårdagens gymmande gav lite för kroppen ändå, värk i alla de kul musklerna idag och imorgon bär det ut i löpspåret igen om vädret tillåter, haft ett litet uppehåll där nu efter de hårda fotbollsmatcherna i Vårgårda i måndags men nu är det dags igen, det var det där med att bli smal och vacker innan sommaren är över, har en bit att gå…
P.S. Man känner sig otroligt manlig när man hugger sig i fingret med ett rivjärn när man diskar och sen inte kan använda tangentbordet ordentligt på halva dan eftersom det gör för ont i fingertoppen… Vem fan behöver Vietnam när man har diskhon…
Ibland slår det slint ordentligt, gick tillbaka till gymmet idag för första gången på väldigt många månader och testade alla de kul musklerna inför hösten när det är dags att gå tillbaka till gymmet på heltid och satsa mer på kroppen igen, men för tillfället har mitt kort där gått ut och då kan jag lika gärna springa fram till terminen igen. Men riktigt gött att komma tillbaka igen och man är aldrig så snygg som i spegeln på gymmet av någon anledning, vilket känns välkommet när man nu åter fått veta att man inte är bra nog för det motsatta könet ännu, det där med självförtroende funkade att bygga upp en stund igen, bara att börja om från början och försöka bygga lika mycket kropp samtidigt.
If I can’t get the girl at least give me more money.
Nu väntar en helg med en massa jobb, ska jaga damfotbollspelare en hel helg, känns inte så lockande som det hade kunnat vara om vi hade lagt till lite alkohol och ögonbindlar till ekvationen men det får väl fungera ändå. Sen blir det väl en del för Bladet och UNT i helgen med, allt för att tjäna pengar som den lilla hora man är, om jag nu ska leva ensam resten av livet ska jag i alla fall göra det med stil!
Otroligt sugen på ny tatuering nu med, kan det vara ålderkrisen som börjar komma tillbaka tro? Inte helt säker på vad jag vill ha ännu men bollar idéer med mig själv och kan väl säga att högerarmen ligger väldigt risigt till under hösten om jobben rullar på och pengarna fortsätter rulla in, behöver väl kanske en lite mer välbyggd överarm innan jag gör det med.
Det kan komma värre saker i posten än räkningar, ibland kommer det saker som tvingar en att ta ställning och tänka friständigt och som alla vet är detta saker som har en väldigt liten del av det moderna samhället, men det har en ännu mindre roll i religion. Och det var vad jag möttes av när jag hämtade posten idag. Där låg en lapp om att min kredit hade blivit granskad eftersom jag ansökte om Statoil-kort i veckan, ännu ett steg mot att bli vuxen. I detta brev stod också var jag var skriven och vilken församling jag tillhörde. Heliga korsets kyrka, jag är fan skriven i Heliga korstes kyrka.
Jag har aldrig utgett mig för att vara en tolerant människa, men detta var lite utöver det vanliga måste jag säga. Jag har aldrig haft något emot att betala min kyrkoskatt, mest för att det känns som jobbigt arbete att gå ur den och dessutom kanske jag behöver den i framtiden om jag skulle ändra inställning till äktenskap eller om jag faktiskt en dag skulle dö, något jag egentligen planerat att hoppa över men man vet ju inte om man kanske ändrar sig där med. Men förut var jag skriven i Långelanda församling, ett lagom anonymt och anspråkslöst namn på en församling. Men Heliga korsets församling, där drar jag nog fan nästan gränsen!
Jag är inte ateist, jag tror på Gud, men det behöver inte betyda att jag tror på eller ens uppskattar Svenska Kyrkan eller någon form av religion över huvud taget. Och jag är fullt övertygad om att Gud känner det samma. Att använda en tanke om att vara god mot människor i sin omgivning till att kontrollera människor är något som religioner världen runt har gjort till en konst, man har också lyckats få dessa kontrollerade människor att ge sig ut och slå ihjäl andra kontrollerade människor med ursäkten att de gör Guds arbete och att de gör det för att deras sätt att kontrollera människor är överlägset andras tolkning av hur folket ska kontrolleras.
Allt under slagordet ”min Gud har en större kuk än din Gud”, för att citera George Carlin.
Jag är också ytterst tveksam till den underbara tanken att alla filosofiska och politiska debatter rakt av kan avslutas med orden ”så är det för det har Gud sagt”, helt plötsligt är vi tillbaka i barndom och Vi på Saltkråkan med den konstanta frågan ”har mamma sagt det?” Att religiösa människor också spenderar sin tid med att resa runt och prata om ondskan i preventivmedel finner jag också en smula lustigt, tanken med Gud och Jesus bör vara att se till att minska lidandet och fattigdomen i världen, inte att åka runt och debattera för att de fattiga och utslagna ska göra allt de kan för att skapa mer fattiga och utslagna. Men där kanske jag och kyrkan går isär lite, där jag tycker att jordens befolkning ska minskas genom att alla folkslag blir färre och färre genom att ge fan i att yngla av sig i tid och otid, ett barn räcker, om ens det. Alla har rätten till ett halvt barn, det räcker! Kyrkan kör istället på linjen att Gud ska komma ner och hämta alla en dag, kanske med en backupplan på att om vi blir tillräckligt många kristna så kan vi slå ihjäl alla av annan religion och få mer plats, för det var så Jesus skulle ha gjort det…
Jag har inget, och kommer aldrig att ha något, emot att dumma människor dödar varandra, jag väljer att se alla dumma människor som en god källa till underhållning, men var iallafall lite ärliga när ni gör det. ”Heliga korsets församling” kanske ska vara ”Heliga korstågets församling-för dig som vill åka österut och döda alla som inte ser ut som dig!”, eller något annat liknande som faktiskt talar lite sanning. Och ikväll går kollekten till det aldrig sinande projektet att hålla Afrika bakom resten av världen genom att få dem att föda ännu fler barn de inte kan försörja och fortsatt spridning av aids, ge från hjärtat nu!
Som jag berättade i texten under har jag nu fått en bil, en röd Audi A4 från -95 som nu ska bo med mig nere i Kalmar. Men jag har lite problem med att döpa denna kompis och behöver nu lite hjälp. Så är det nån som har tips till vad den ska heta så tar jag emot dessa med glädje.
Egentligen skulle bilen heta Ällinår, eftersom detta var namnsdagsnamnet för dagen när jag fick den, men namnet blev sedan diskvalificerat eftersom det är för likt namnet på bilen i Gone in 60 seconds..
Precis som vanligt uppskattar jag genomtänkta förslag, personpåhopp och kommunistreferenser. Hade en tanke på att bilen skulle få heta Gudrun efter som den också är röd och gillar att bli tankad, förslag i liknande banor tas emot med glädje. Gudrun kändes dock som ett dumt namn när jag vill att bilen ska gilla mig… och jag vill ha lite respekt för den också…
Namnen bör knytas till följande fakta, bilen är röd, den är tysk, det är en Audi, den är född -95, har gått ganska långt- runt 24000 mil. Går det att skapa något på det?
Reservnamnet är annars Yul, eftersom jag fick den på Yul Brunners födelsedag, bonus också att han är ryss (och alla ryssar är kommunister som bekant). Så om ingen har hittat ett bättre namn innan helgen är över så blir det Yul, men hoppas på något helt annat! Hjälp mig!
Det har varit en hektisk vecka såhär långt, men den fick en allt annat än trivsam inledning. 3,5 timmar sömn natten till måndag och sedan fanns det inget tåg för mig och Daniel när vi skulle till Vårgårda, det finns få saker som jag tycker så illa om som bussar och det blev vårt öde denna förmiddag. En halvtimmes sömn där med och sedan en bil mellan Växjö och Vårgårda.
Väl framme i Vårgårda, som den oinsatte finner mitt i skogen mellan Borås och Trollhättan, väntade en väldigt trevlig dag med fotboll i en inomhushall på konstgräs. Första gången jag spelar på det och det var en höjdare, eller första gången jag spelar på den nya formen av konstgräs som inte bara är en grön jävla heltäckningsmatta.
Matcherna spelades mellan Everysport och Menmo, och för dagen var jag placerad bland teknikerna i Menmo. Vi inledde med att spela fyra oavgjorda matcher som vi förlorade på straffar, vilket var tungt. Men när det var dags för finalen tog vi oss ordentligt i kragen och vände 2-3 i halvtid till seger med hela 6-3.
Själv fick jag ett kvitto på att all trist löpning börjar löna sig, klarade att göra långa löpningar under totalt 70 minuters matchspel och tog en roll som väldigt offensiv försvarare. Har nog fan aldrig löpt och nickat så mycket i på en fotbollsplan innan, men kul som fan var det och konditionen räckte även till att göra 4-3 och 6-3 i finalen. Innan det hade jag också bjudit publiken, som var ungefär två personer, på ett klassiskt Kurre Hamrin-mål genom att vandra in från högerkanten längs kortlinjen och läcker placera in bollen mellan stolpe och en storspelande målvakt som höll siffrorna nere i finalen när vi pressade på i andra halvlek. Målet finns också filmat av Daniel som tog rollen som press för dagen.
Efter fotbollen var över och en värdig segrare var korad följde en lång kväll av öl, tv-spel och konversationer om fotboll, film och musik, för dagen troligen den perfekta kvällen.
Morgonen efter var det väl inte lika perfekt, springer man på en fotbollsplan ska man stretcha efter, och tömmer man sig på vätska genom sport ska man inte fylla på med bara öl, det var två lärdomar som jag egentligen redan hade men som kom tillbaka till mig på tisdag morgon, baksmällan bokades av frukost, träningsvärken satt i till på onsdag kväll.
Sedan bar det av hem till mamma på tisdag, om jag nu ändå var i väst kunde jag lika gärna försöka vara en god son. Och en god broder, tog med lillebror till Göteborg på kvällen och kollade på Blåvitt- Helsingborg, lillasyster kunde tyvärr inte följa med. Fick se en ganska kul 0-0-match i ostadigt väder, en trevligt var det i alla fall.
Onsdagen spenderades i bil, hela dagen med början 8:00 när vi stod på färjan från Svanesund. Elva timmar senare var jag hemma i Kalmar med min nya bil efter en omväg förbi Värmländska Forshaga där familjen köpte ny bil till sig, och därmed fick en bil över som istället får bo med mig från och med nu…mer om denna följer…
Idag har jag avbokat en Stockholmsresa i helgen som var planerad, pengarna som det skulle kostat (och lite till) spenderade jag sen på den åldrande mannens basbehov; skjortor, jeans och Springsteen-skivor.
Nu väntar istället en lugn helg med massor av pysslande i hemmet och kanske ett biobesök imorgon, väldigt sugen på nya Die Hard.
