”Det har varit mycket galghumor i veckan” sa Henrik Rydström i veckan inför matchen mot Djurgården på frågan om hur man hanterar två raka 0-5-förluster.
Men det där med galghumor var inte så långt frånvarande heller för Kalmars sanna fotbollsstolthet, Club PungBrügge, som i veckan provarde på livet bakom galler när vi mötte fängelsets egna lag, Ravelinerna, inne i Kalmars fängelse, utan tvekan bäst belägna planen i stan om man bara ser till placering. Inför matchen försökte laget, precis som KFF, med humorns hjälp avväpna situationen och spänningen inför matchen. Som tur är finns det ingen riktig brist på bra fängelseskämt. Bästa självklart i kategorin ”tappa inte tvålen i duschen”, sedan finns det alltid ”gör du mål får du en slipad sked i magen”-skämten och popkulturreferenser med Jacko, Bapupa, Elanga, Koroma, Spector, OJ och flera andra stora namn som alla kanske borde finnas att tillgå för våra motståndare i en match som denna.
Självklart finns det en stor arsenal med skämt även utanför dessa ramar som också drogs.
Men matchen blev tillslut tämligen odramatisk på den lilla grusplanen, visserligen kom det ett sent mål som sänkte PungBrügge lite onödigt i slutsekunderna, om än inte rättvist så kanske inte helt oväntat.
Men förlusten till trots så var det kanske upplevelsen som var det stora, att spela mot dömda fångar på deras egen hemmaplan är saker som speglas i ett antal filmer, då ofta från fångarnas synvinkel, som Sleepers och Mean Machine. Att spela på en liten grusplan och tvingas byta boll två gånger under matchen eftersom bollarna gått upp i taggtrådan och nu bara kan anses som avlidna, det är inget som händer på San Siro eller Nou Camp varje vecka.
Prison Rules…
Att göra en Ronaldo
Jag har aldrig varit ett stort fan av brasseanfallaren Ronaldo. Jag vet inte varför, jag kanske borde ha tyckt om honom efter alla mål han gjorde för Barcelona, men jag tror det handlade mer om sympati för hans föregångare Romario vars storhet jag ansåg glömdes bort för snabbt när Ronaldo slog igenom, det är alltid kul att hålla på en underdog och gå emot strömmen. Att Ronaldo sedan gick till två av de klubbar jag föraktar mest i denna värld, Real Madrid och Inter som visserligen ligger en aning bakom Man United och Juventus i skalan för förakt men som ändå är onda och en god bild av hur fotboll inte ska spelas eller genomföras, gjorde säkert inte saken bättre men det var nog inte det allt handlade om från början. Men nu är Ronaldo i Milan, en klubb jag faktiskt tycker om, så jag har bestämt mig för att ge honom en ny chans att bevisa sin storhet för mig, inga fördomar kvar.
Men det jag vill skriva om nu är det som kvällspressen har gått heta på under sommaren, att anfallaren efter att under ett par år kallats överviktig, tjock eller bara ur form nu verkar ha hittat formen. Måste vara härligt att vara kvällstidningsjournalist och bara kunna fokusera på sånt.
Men det är minst sagt lite inspirerande, inte för att man är allt för illa själv nu, formen är väl okej efter sommaren, men hösten kanske skulle bjuda på ytterligare ett steg för att man ska vara helt nöjd.
Såg förresten nya Turtles-filmen, en fin nostalgitripp från min ungdom när Leonado, Rafael, Michelangelo och Donatello var hetare än det mesta. Men de hade nu också gjort samma förvandling, blivit mycket smalare än vad de var när jag var liten och de var ordentligt biffiga, nu såg de mest ut som nedbantade ödlor, till skillnad från fallet Ronaldo är detta inget som bör eftersträvas när man är seriehjältar som ska rädda världen.
Till Stonie…
Jag ska inte försöka gnälla på fenomenet själv, jag vill bara visa att föraktet inte stannar i Sverige. Se fredagens upplaga av New Rules från HBO:s Real Time with Bill Maher, som alla mina läsare vet är mitt absoluta favoritprogram på tv nu tillsammans med Entourage, och tänk bara hur underbart det är när hatet mot ett fenomen förenar oss över nationsgränserna…
Only the good die young
Det är med ett tungt hjärta jag sätter mig vid datorn för att författa denna text tolv minuter över midnatt och bara minuter efter att beskedet nått mig.
Det har alltid varit en stor sanning att alla sanna legender går ur tiden för tidigt, Hendrix, Belushi, Morrisson, Cobain, listan kan göras hur lång som helst. Men nu har det hänt igen.
Ännu en stjärna har fallit allt för tidigt och världen kommer aldig att bli den samma igen.
En skådespelerska, fotomodell och författarinna som påverkat livet för alla oss unga män som var tonåringar under 90-talets andra halva. Men nu är det alltså över, Jenna Jameson har tagit ut silikonet ur brösten och därmed absolut punkterat sin karriär som den erotiska filmens krönta drottning, för det är väl egentligen dumt att kalla henne ”okrönt” när hon är den enda riktiga kvinnliga stjärnan någonsin. Större än Rocco, mer legendarisk än John Holmes och inte lika hårig som Ron Jeremy (som förvisso har en kultstatus som Jenna troligtvis inte kommer att få uppleva). Och hon är bara 33 år gammal och hade säkert flera bra år kvar i sig om hon bara hade önskat…
Jag är uppvuxen på Orust där erotisk film är en naturlig del av uppväxten, precis som på alla andra ställen i Sverige, och Jenna var alltid namnet som beaktades med mest vördnad, jag har hört andra i min ålder från andra orter tala med samma värme om Rocco men det var inte riktigt vår smak ute på ön. Hörde ett rykte för några år sedan om att hennes filmer inte fick vara med och tävla i den erotiska filmens egen Oscarsgala eftersom de hade vunnit för överlägset, jag vet inte om detta är sant men det låter som en vacker tanke.
Som vanligt när en så stor hjälte går ur tiden på ett eller annat sätt blir man motiverad att lära sig mer, gräva djupare. Jag har själv haft Jennas bok ”How to make love lika a pornstar” liggande här hemma sen den först släpptes i USA, men har inte haft tid att läsa mer än de först 2-3 kapittlen, det kanske är så dags nu… Jag vet att hon inte är död, men en lång och fantastisk karriär är nu över, och det förtjänar lite uppmärksamhet, så tack för allt Jenna, och lycka till…
PS. Ja, titeln är stulen från en av mina favoritlåtar med Iron Maiden, extrapoäng till er som la märke till det och ytterligare et till er som vet vilken skiva den var med på, vilket år skivan kom, och vilket språnummer den hade på skivan…
Sen fredag…
Skolan börjar på måndag och det är mindre än ett år kvar innan man ska ut i verkligheten utan det lilla bidrag som csn skickar och försöka klara sig själv… Härligt att det finns folk som tröstar i det läget…
Äntligen!
Äntligen, för att citera den store Gert, för nu i helgen smäller det äntligen igen, Real Time with Bill Maher återvänder äntligen till tv och hösten kan börja på allvar igen. Under sommaren har vi fått nöja oss med Stephen Colbert och Jon Stewart, visserligen bra men inte riktigt kompletta utan den här mannen en gång i veckan!
(Sista grejen om hur Frankrike behandlas i USA är lysande!)
Bill är också ståuppkomiker så är tvungen att slänga med den här underbara grejen när han översätter Rap till vit amerikanska, viker mig dubbel av skratt när jag ser detta!
Eat my shorts!
Så har de äntligen kommit, beställda från England i slutet av juni har de hittat hit lagom till att fotbollssäsongen ska börja för vårt älskade PungBrügge igen.
Nu fattas bara ett par nya fotbollsskor som jag för tillfället är på jakt efter sedan de gamla helt uppenbart inte kan göra mål, sedan är jag helt och fullt redo för nästa veckas nystart på säsongen. Pain and glory!
En god helg..
Är det för sent att skriva om en god helg sent en tisdagskväll? Jag tror egentligen det är det men jag ger det ett försök iallafall. Gick på fotboll här i Kalmar på lördagen och skulle bevaka en jämn toppmatch mellan Kalmar och Blåvitt räknade jag med, jag hade väl en liten förhoppning om att vi skulle kunna ta hem en seger och utmana i toppen, men att gå därifrån efter 0-5, storseger för de goda och en totalt krossad Nanne på presskonferensen efteråt (själv stod jag längst bak och försökte gömma mig en smula för att inte stå och storle framför tränarna och visa hur opratisk och oproffsig man verkligen är).
Premier League tjuvstartade lite på lördagen med, nu kom det lite i skymundan för mig efter 5-0 men jag fick se Pool slå Villa när jag kom hem iaf. Men på söndag var vaknade ligan på riktigt när Arsenal slog Fulham hemma efter att ha skapat lite väl mycket dramatik genom att släppa in ett tidigt mål och sedan göra sina två mål väldigt sent, inte lätt för oss nervösa människor hemma i soffan.
Har gjort debut som Arsenalbloggare på Eurosport.se också, riktigt jävla kul att få ha lite åsikter om laget man älskar med ett så stort namn i ryggen. Imorgon väntar kval till Champions League mot Sparta Prag och ett tredje inlägg på bloggen, härligt värre, bara att hoppas vi klarar bortamatchen utan att göra något allt för dumt. Det blev en helg med väldigt mycket fotboll som kanske märks, men med två segrar på två dar får man väl se det som en ganska lyckad helg, hade trevligt och jobbade en del, mer behövs inte egentligen.
I veckan avslutar jag också mitt sommarjobb för Everysport, det har vart trevligt, höjdpunkten var ju självklart att spela fotboll med de anställda i en liten håla norr om Borås, men nu ska jag bara ringa och intervjua ett gäng damallsvenska spelare och sedan kan jag lämna detta bakom mig för stunden och fokusera på de andra jobben och kanske lite skola.. Förhoppningsvis kan jag få ihop nått mer åsiktsbaserat imorgon här, men för nu nöjer jag mig med att ge en liten uppdatering såhär i slutet av sommaren…
Mer kul skit!
Not much fun in Staingrad no… En god utmanare till Påvesketchen som nyligen postades här och ett måste för alla som gillade Pang i Byggets avsnitt med tyskarna…
Och för att få ett slut på alla MP-skämt som jag får för mig att lägga upp när jag inte har nått bra att skriva själv så måste jag avsluta med Cleeses tal på Graham Chapmans begravning, det är sånt här som vi hade missat om inte YouTube fanns, och den världen hade inte jag velat leva i.. Kan man säga ”fuck” i ett minnestal så ska man göra det!
I’m an asshole….
Som en tänkande och föraktande människa måste man precis som alla andra ha förebilder och idoler. Och eftersom Magnus Betnér inte var upppfunnen för ett par år sen och George Carlin bara till vissa delar är en föraktfull människa, ibland är han som denna bloggs författare bara en filosof som försöker fundera ut hur saker fungerar.
Då får man istället se till en annan hjälte, en konstant förbannad ilandsättling som på senare år gjort succé i tv-serien Resucue me, men som innan var en ledande ståupp-komier..
Ladies and Gentlemen, Mr. Denis Leary…
Denis är har även kombinerat sin roll som komiker med den som musiker, och där varit lite av en föregångare till den sjungande komikern Stephen Lynch som nu blivit lite poppis, och ligger också bakom denna lilla signatrumelodi som igen förfest är riktigt komplett utan…
