Have a nice day…(Till Stonie)

Som ett svar på det lilla inlägget om att ha en bra dag, här kommer ”originalet”…

Vitt skräp

När man ska storhandla ibland då kan man få mer eller mindre sällskap med en grupp människor som går in i affären ungefär samtidigt eftersom som en själv, och eftersom alla går mer eller mindre samma väg väl inne i affären så får ni, om ni nu båda ska handla ungefär lika mycket, se varandra hela varvet runt. Igår när jag var och storhandlade för att undvika tentapluggandet hände just detta mig. Jag fick sällskap med en familj som gjorde mig än mer medveten om att vi i Sverige inte har några bra motsvarigheter till de engelska begreppen ”white trash” och ”rednecks”.

Familjen som följde mig runt bestod av en väldigt överviktig mamma som levererade alla de meningar jag hörde med en gnällig, grinig eller ifrågasättande ton. En pappa som såg ut som att han precis vaknat ur en 20-årig koma och inte visste riktigt var, alternativt att han fått ett större antal golfbollar i huvudet sedan tre års ålder och nu hade en av dem kvar i munnen som ständigt tvingade den att vara något öppen bara för att få honom att se lite mer obildad och frågande ut.
Paret hade självklart också ynglat av sig tre gånger, något som kanske skulle kunna ifrågasättas eftersom de inte såg ut att ha lyckats de första två. Äldsta sonen gothare, mellandottern hade moders runda kropp och faderns frågande utseende och yngsta sonen ständigt ute på egna äventyr när han inte ställde dumma frågor om ”mamma vad är det” -typen. Och det tog mig inte mer än just den här lilla rundan runt inne på Maxi att inse att dessa barn inte kommer att bota cancer. ”White trash” föder ”white trash” och det kräver en speciell individ för att bryta sig ur dessa familjemönster. Om man växer upp med att dricka cola till middag istället för mjölk eller vatten så kanske man inte har den bästa starten i livet.

Jag kanske framstår som en smula dömande och trångsynt, men när jag ser en familj storhandla på lönedagen så tycker jag att den varukorgen säger det mesta om familjen. Finns der mer cola än mjölk är det kanske dags att hålla ögonen öppna, och det kanske största tecknet av allt; köper de sina kläder på Maxi? Just dessa två punkter stämde in väldigt bra på den här familjen, köper du kläder på Maxi så förbehåller jag med rätten att döma dig!
Och jag behöver ett ord för dig, ”slödder” fungerar inte eftersom det blir för övergripande. Rena översättningar som ”vitt skräp” kanske fungerar bra men är inte så vedertaget. ”Bonnjävlar” talar åter om ett annat fenomen som kanske är mer systerfenomen till amerikanska ”rednecks”, men det fattas väldigt mycket som kanske kan härledas till kulturella skillnader. Och vi har kanske inte heller den tradition av ”trailor trash” för att behöva en översättning där. Så ”vitt skräp” kanske får fungera för stunden om mina läsare inte har bättre förslag?

Evolution, ja tack!

Ett bra skämt bör innehålla ungefär 90% sanning och 10% överdrift… det är här är ett sådant…

Most of the time

Most of the time
I’m clear focused all around,
Most of the time
I can keep both feet on the ground,
I can follow the path, I can read the signs,
Stay right with it, when the road unwinds,
I can handle whatever I stumble upon,
I don’t even notice she’s gone,
Most of the time.

Most of the time
It’s well understood,
Most of the time
I wouldn’t change it if I could,
I can’t make it all match up, I can hold my own,
I can deal with the situation right down to the bone,
I can survive, I can endure
And I don’t even think about her
Most of the time.

Most of the time
My head is on straight,
Most of the time
I’m strong enough not to hate.
I don’t build up illusion ’till it makes me sick,
I ain’t afraid of confusion no matter how thick
I can smile in the face of mankind.
Don’t even remember what her lips felt like on mine
Most of the time.

Most of the time
She ain’t even in my mind,
I wouldn’t know her if I saw her
She’s that far behind.
Most of the time
I can’t even be sure
If she was ever with me
Or if I was with her.

Most of the time
I’m halfway content,
Most of the time
I know exactly where I went,
I don’t cheat on myself, I don’t run and hide,
Hide from the feelings, that are buried inside,
I don’t compromised and I don’t pretend,
I don’t even care if I ever see her again
Most of the time.

Jag har försökt skriva något om den här texten ganska länge nu, något lysande som skulle kunna förklara vad det egentligen är vad som händer med mig när jag hör den, men det har inte gått så bra. Första gången jag hörde Bob Dylans Most of the Time var i filmen High Fidelity med John Cusack och sedan dess har den funnits planterad i huvudet.Och tanken har ganska länge varit att hylla den samtidigt som jag försöker förklara dess storhet för mig själv.
Men det vill sig helt enkelt inte när jag sätter mig och ser på texten, på något sätt förklarar den sig själv så mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna göra.

Men jag tycker kanske att jag borde ha kommit lite närmare än vad jag faktiskt gjorde ändå, jag är en ganska smart människa. En ganska bildad människa. En människa som kan skriva. En lugn, sansad och balanserad människa som insett sin egen storhet och som försöker omsätta den i något konstruktivt. En människa som tänker funderar, analyserar och som inte drar några förhastade slutsatser och som försöker leva ett liv styrt av förnuft hellre än av känslor. Most of the time…

Demokrati- det är inte för alla

Var fjärde år har vi i landet Sverige något som kallas ”Fria val”, en lustig liten företeelse som funnits med oss väldigt länge, jag vet riktigt hur länge men vi kan väl säga att det har varit sedan tidiga 1920-talet när även kvinnor fick vara med och bestämma, jag kan aldrig komma ihåg om det var -20 eller -21 som den lilla lagen dök upp men det var väl en bra lag ändå.
När jag gjorde lumpen så hade vi en kapten som sa ”Demokrati är världens bästa ord, men världens mest ineffektiva styrelsesystem”. Och det finns mer än en bra poäng i det, för om demokrati ska vara verklig så ska folket bestämma allt, verkligen alla beslut ska gå genom folket, ett helt ohållbart system för de som inte är arbetslösa eller långtidssjukskrivna och som ändå inte har något bättre för sig.
Så istället har vi ett system där vi väljer politiker som tar över våra röster efter dessa val, och det är väl en lösning som fungerar ganska bra i teorin. Men det är när vi kommer till dessa val var fjärde som vi får ett problem.

Alla röster är ett val lika mycket värda, vilket betyder att mitt informerade val som jag gjort efter att ha studerat budskapen hos politikerna och inte bara deras slogans och ord betyder lika mycket som det Svenne Banan gjorde utan att veta vad fan det var han röstade på egentligen.
I första avsnittet av den nya säsongen av tv-serien Svensson Svensson fanns en ordväxling mellan Gustav och Lena som gick som följer:

Gustav: Du har ju alltid röstat på Socialdemokraterna!
Lena: Men jag har väl aldrig röstat på Socialdemokraterna.
Gustav: Men, men… det måste man ju!

Gustav fortsatte sedan med att förklara att politik inte är något man måste läsa om, det har man i hjärtat. Visserligen kan det här viftats bort av många som ”bara ett skämt”, men det finns en stor sanning där bakom. För i Sverige har vi en tradition att rösta rött, det är de röda som har dikterat villkoren för vår syn på politik och jag är ganska säker på att mina upplevelser från att växa upp i Sverige inte är så olika många av mina läsares, att det alltid funnit en sanning i att de röda är goda och bryr sig om människor och de blåa är onda och bara bryr sig om pengar.
Jag har väl haft den fördelen att min familj aldrig pratat politik med mig, inte innan jag var i vuxen ålder i alla fall, och de har försökt låta mig bilda mig egen uppfattning. Något som dock inte varit helt lätt ändå, och i mitt första val gjorde jag ett ganska oinformerat val, ett rött val, för det var ju så man skulle rösta.
Så, ska då den rösten jag la i mitt första val vara lika mycket värd som den jag la i mitt andra? Nej!
För en demokrati kan inte fungera om majoriteten är idioter, den kan inte heller fungera om en minoritet stor nog att avgöra är idioter. Men om vi tar bort begreppen ”idioter” för stunden, och ersätter den med termen ”oinformerade väljare” istället så kanske det låter bättre. För det finns ju ganska gott om dem som vi alla vet.
En röst i ett demokratiskt val bör baseras på att man vet vad det är man väljer emellan, det är vad ett val handlar om, att göra ett informerat val mellan två eller flera alternativ kräver att man vet vad man väljer och vad man väljer bort. Något som inte sker idag, röster kastas på yta, vallöften och tradition, tre saker som inte hör hemma i en modern demokrati.

Just nu rasar presidentvalet i USA i sina tidigare stadier, de två (bara där har vi ett litet problem, ibland krävs det mer än två alternativ att välja på för en halv miljard människor, eller hur många det nu må vara, finns det bara två inställningar är traditionen fel!) partierna ska hitta sina kandidater till valet nästa höst och det finns flera spännande kandidater på båda sidor. Men det är ord, slogans och reklamtid som kommer att avgöra vem som tillslut står som segrare. Republikanerna kommer att kandidera på att de är det tuffare partiet som kan hantera terrorism och demokraterna kommer att kandidera på att de är det snälla partiet som vill ta sig ur Irak och göra det bättre för medborgaren. Hur det än blir så kommer det att avgöras på vem som lyckas lura flest människor att de är den bättre lösningen, vem kan ta de osäkra rösterna. Och de osäkra rösterna är troligen de som är minst insatt, tillsammans med dem som är allt för säkra på sin sak, som Joe Redneck som röstar republikanskt för att de vill skjuta bögar och återinföra slaveriet. Är det människor som ska få avgöra ett lands framtid?

Är det verkligen rätt att låta människor utan koll på hur politik fungerar eller hur ekonomi fungerar avgöra ett val med tanken ”Socialdemokraterna vill satsa på vård, skolan och omsorg, det är ju bra så jag röstar på dem”. Det känns inte riktigt rätt om du frågar mig. Och om ni behöver övertygas ytterligare så var Hitler demokratiskt vald, George Bush valdes demokratiskt två gånger trots att han hade hela världen emot sig och beskylldes för att ha stulit ett val, det är ganska starkt gjort om du frågar mig… Kan väl tillägga att jag var för Bush i båda de val han ställde upp, första gången för att jag var oinformerade och andra gången för att John Kerry var en okarismatisk nolla som troligen skulle ha anfallit Nordkorea så fort han fått chansen (Bush kanske hade ett personligt problem med Saddam som försökt döda hans far, men Kerry hade ett personligt förhållande till Asien efter att ha krigat i Vietnam, och USA hade redan gjort bort sig i Irak och hade det problemet att brottas med), samtidigt som jag ansåg att Irakkriget var en bra idé från Bush, väldigt dåligt genomfört efter den första attacken och tillfångatagandet av Hussein, men en bra idé från början.

För att återvända till Sverige och vår röda tradition så finns det något som det röda samhället ännu inte accepterat som är en väldigt viktig del av en politisk debatt: Det finns alltid mer än en lösning på ett problem.
Exempel: Om problemet är att det är för stora klyftor i samhället, resurserna är ojämnt fördelade mellan rika och fattiga och det finns väldigt många som svälter i världen samtidigt som delar av folket lever i överflöd.
Då finns det två lösningar på detta. Antingen så ser vi till att de rika delar med sig till de fattiga, alla får det drägligt och inte bättre men alla kan överleva. Den andra lösningen är att vi minskar antalet människor som ska dela på resurserna, kapar antalet fattiga genom att kapa antalet människor på jorden. Den som har det bra nu kan ha det bra och de som har det dåligt nu kan få det bättre men kanske inte lika bra som de som har det som bäst nu, men ändå lika bra som de som har det någonstans i mitten nu.
Men i det röda samhälle vi lever i, det må vara en blå majoritet för stunden men lyssnar man till media och de röster som får höras så är det alltid den röda vinkeln som förs mer än den blåa, så finns det bara en lösning på problemet. För finns det en annan lösning än den röda så vill de inte lyssna på den, ett ”my way or the highway”-tänkande. Visst är det skittufft när Lawrence Tierny säger det i Reservoir Dogs men det funkar inte att ha den inställningen i en politisk debatt.

Som avslutning måste jag säga att det här inlägget är resultatet av dels en lång tankeprocess på ämnet, men idag kom den nya regeringens första budget och det ramaskri som följde från den röda sidan var droppen som fick min kreativa bägare att rinna över. Efter 12 år med snälla farbror Göran som ger Svensson det han pekar på utan motprestation kommer det nu en ledare som faktiskt har ambitioner över medelmåttighet och det kräver att frihet omvandlas till frihet under ansvar, ett ansvar som den bekväme herr Svensson inte orkar med just nu…

Jävlar vad långt det här blev, ibland finns det mer som vill ut än vad man räknar med… Eller så är det kanske så enkelt att vissa saker måste få ta tid, en del saker kräver en längre förklaring och inte bara en slogan och en generell förståelse… politik kanske är en av dem…

Rape can be funny #2

Efter att ha citerat den här grejen i ett tidigare inlägg känner jag mig tvingad att dela med mig av den också. Tyärr bara ljud men vi vet ju att George gör sig bra i alla former..

Sen fredagskväll..

Sen fredagskväll och har precis levt det vilda ungkarlslivet som krävs av en man i min situation.. eller rättare sagt; spenderat kvällen med nyaste Beck-filmen och stora mängder te… (går tydligen att bli beroende av dem båda, även om man egentligen inte tycker att det är så fantastiskt…)
Har beställt sju säsonger av Mash på DVD och möblerat om lägenheten under veckan, vad gör man inte för att slippa plugga, men imorgon måste jag nog hitta den inre frid som tydligen krävs för att kunna ägna några timmar åt McQuail. Kanske tur att de där boxarna inte hittat hit ännu, det känns som att stora delar av nästa vecka kommer att spenderas i ett krigshärjat Korea, allt för att slippa läsa som sagt…
Men efter den långa kvällen med sammanlagt tre filmer och en kanske lite väl tilltagen godisskål fick jag nu upp mitt iTunes, och efter en kort tid sökande på YouTube hittade jag också kanske den bästa av alla re-makes på ett stycke musik som gjorts. Bob Dylan skrev och spelade, vilket även Johnny Cash tillsammans med hustrun June Carter gjorde, en ganska långsam version av ”It ain’t me babe” som kanske lät lite släpig ballad eller lite svängig country, men när Bob själv tog sin låt och gjorde den lite rockig gick den från att vara en i mittenskicket till kanske en av hans absolut bästa. Jag kan verkligen höra den hur många gånger som helst och speciellt en sen fredagskväll när den piggar upp ett sent och något bittert sinne. Håll till godo…

Växthuseffekten- vår nya religion

Håll folket upptagna så håller du dem nöjda. Det förstod religösa ledare tidigt och kom på en serie spännande regler som skulle hålla dumma människor sysselsatta och lätta att leda. Det var bara att säga att Gud hade sagt något så hade man dem med sig och kunde styra dem till allt från att komma till ett speciellt ställe en dag i veckan och berätta allt dumt de gjort till att åka till andra länder och döda en rackars massa människor, att just den lilla uppgiften stod emot något annat denne ”Gud” hade sagt var inte ett problem, dumma människor tänker inte så långt.

Idag har vi tappat intresset för religion och istället kastas de dumma på historier och regler för hur de ska rädda planeten och motverka global uppvärmning, något som håller den något mer obegåvade delen av befolkningen sysselsatt med saker som att inte dricka vatten på flaska och stänga av tv-apparaten tre sekunder tidigare (kan någon av er som använder det som ett exempel på hur planeten ska räddas svara på frågorna ”tidigare än vad” och ”är du verkligen så jävla korkad eller gör du dig till”).

Och Gud sade:
1. Du skola icke åka bil
2. Du skola icke dricka vatten på flaska ty det finns i kranen
3. Du skola inte ha tv-apparaten på stand by

…och så vidare upp till tio..
Jag tänker utgå ifrån att det finns en global uppvärmning och att det itne är som jag kanske antydde tidigare att det är en stor konspiration, även om jag är cynisk nog att se det som en möjlighet. Men även om det är på riktigt så finns det egentligen ingen anledning för någon av dagens människor att bry sig, om något kommer att hända så kommer det efter vår tid. Men även om det finns på riktigt och vi ska vara cyniska nog att anse att företagare som vill tjäna pengar inte vill göra något åt problemet så kan vi väl bara hålla med om att de inte behöver vara så speciellt oroliga så länge alla som bryr sig slösar bort sin tid på ren skit. 
För Gud förbjude att vi faktiskt skulle göra något för miljön på riktigt, några större förändringar som på sikt faktiskt skulle kunna göra någon skillad. Saker som att minska jordens befolkning och sätta skatter och avgifter både på företag och privatpersoner som uppmuntrar/tvingar alla att göra saker mer miljövänligt. För samma människor som nu vill att vi ska krama varandra och arbeta tillsammans är också samma naiva idioter som faktiskt tror att vi kan leva sju miljarder på denna jord om vi bara är lite snälla mot varandra. Jesus ville också att vi skulle vara snälla och det gick ju inge vidare..

Men så länge vi har en befolkning på sju miljarder och så stor andel som nu består av korkade jävla får så kanske vi förtjänar lite global uppvärmning om den nu existerar… Och tänk ytterligare ett steg, dessa människor röstar… det kanske är dags att fundera på om det där med demokrati är något för alla egentligen, men det får bli ett senare inlägg…

Ett förtydligande…

Som Stonie så fint påpekade i en kommentar till förra inlägget så hade jag lyckats alienera den del av mina läsare som inte följer den amerikanska mediaströmmen och därmed inte känner till den skandal som varit runt republikanske senatorn Larry Craig under de senaste veckorna. Den 62-årige Craig arresterades för att han försökt ragga upp en förklädd manlig polis på en flygplatstoalett, detta genom att använda vedertagna signaler inom homo-sfären i USA för att man vill ha tillfälligt sex, ja tydligen finns det sånna och efter ett par veckor av amerikansk tv har jag nu full koll på hur jag ska signalera om jag vill bli avsugen på herrmuggen nästa gång jag är i USA.
Det som gör historien ännu bättre är dock att Larry Craig gjort sig känd som en politiker med en stark familjeorientering och ett tydligt anti-gaybudskap, och han är inte den första i raden av konservativa politiker med liknande budskap som sedan tagits med byxorna nere.
För att göra det ännu bättre ha amerikansk tv nu rullat den här lilla videosnutten på Craig när han efter Lewinski-affären gick till stark angrepp mot Bill Clinton i tv-programet Meet the Press, och det kan dessutom i ljuset av vad som nu hände vara det absolut roligaste jag sett i år!
Ber er kolla på Cragis ögon tillsammans med det han säger, och den blick som programledaren Chris Matthews har när de sedan klipper tillbaka till honom.

Varför är det här kul då?
För att återkoppla till förra inlägget som handlade om vad som är humor och vad som är okej att skämta om så måste man kanske se lite närmare på vad det är som gör det här så sanslöst kul. Det är inte bara blicken i ögonen och det pilska leende som han frammanar när han kallar Clinton en ”nasty boy”, utan också den självgodhet och det fördömande som han delar ut.
När man nu ser tillbaka på detta klipp och ser den här överlägsna och fördömande man som nu fallit för inte bara den fälla som Clinton gjorde, otrohet, och inte heller bara det att han dessutom är en anti-gaypolitiker som nu försöker få sex från en man, utan också att han faktiskt kan alla dessa tecken som tydligen används för att hitta någon som är ”het och redo” på herrtoaletten.
Visst är det kul att se människor med en högre självbild och en överlägsen syn på moral falla tungt, men när det händer med den här typen av människor som fördömer andra för deras beteende samtidigt som det gör det själva blir det bara bättre… Och som sagt, det här är inte första fallet av äldre republikanska män som tillfälligt gått över till ”den andra sidan”…
Det här har egentligen inte något med det här att göra, men ber er ändå se sista regeln om Jerry Falwell. En av alla dessa uppsatta amerikaner som ser ner på andra, tycker det är sanslöst kul att höra den den människosyn som den religösa högern har. Stupid people are funny…

Rape can be funny!!

En rubrik lånad av min läromästare; den store George Carlin, en man som gjort förakt till en konstform men också en stor filosof. Vissa läsare kanske märker att jag nu är tillbaka från min utflykt tillbaka till bitterhet och självförakt, det stämmer bra men misströsta inte alla ni som gillar den författarformen, det kommer säkerligen mer av den varan även om jag själv är väldigt nöjd när just den drivkraften inte är den starkaste i kroppen.

Men tillbaka till ämnet, huruvida våldtäkt kan vara kul eller inte, ett ämne som egentligen är lite större än just det problem än vad rubriken ger sken av. Ämnet är egentligen huruvida man får skämta om precis vad som helst eller inte. South Park gjorde för ett par år sen sitt avsnitt ”Jared has adis”, ett underbart avsnitt där man tillslut kom fram till att det äntligen var okej att skämta om aids.

I Woody Allens Stora och små brott påstår Alan Aldas karaktär att humor helt enkelt är tragedi plus tid. Hur mycket tid behövs då för att en tragedi ska bli kul? Idag har vi gått igenom årsdagen av 9/11, sex år sedan det hände och vad vi alla undrar är; är det okej att skämta om det ännu? Jag vet att folk har försökt, vissa mer framgångsrikt än andra (men det är mer en fråga om talang än om vad som kan bli humor), men när blir det egentligen riktigt roligt? Självklart är det redan kul om man bara gör det på rätt sätt, det handlar bara om att hitta det bisarra i situationen.

Om vi då går tillbaka lite i situationen och kollar på förintelsen, är den kul idag? Det är helt okej att skämta med den om bakgrund om inte annat, något som vi fans av Lasse Lindroth och Magnus Betnér redan vet, skämt om förnekelsen av förintelsen är också väldigt kul om inte annat. Men där är poängen om dumhet istället för om tragedin i sig.
”Judarna i Treblinka skämtade också rätt friskt, ghas, ghas..”/Ulla Skoog i Yrrol. Visserligen ett skämt om förintelsen, men samtidigt ett metaskämt, ett skämt om skämt med förintelsen som bakgrund och skämtet i skämtet och dess bisarra natur som poäng.

Ämnet för oss också in i den värld som jag och mina klasskamrater nu på senare spenderat så mycket tid i, genusvärlden. För här kommer kanske ett av de största problemen med just våldtäktsskämt, de röster som talar emot det pratar uteslutande om kvinnor som våldtas av män. Problemet kommer med en av de stora kategorierna inom huvudkategorin ”våldtäktsskämt”, fängelseskämt, kommer in i ekvationen. Om man skämtar om tappade tvålar i duschen så är det helt okej av någon anledning, detta är ett skämt om våldtäkt som tydligen är helt okej, betyder det att jag som man är mer okej att våldta (om än i ett skämt) än en kvinna? Vad hände då med lika värde?

George Carlin använder sig av i sin rutin om varför våldtäkt kan bli roligt av exempel från tecknad film, han ber sin publik föreställa sig Porky Pig våldta Elmer Fudd, för mig som inte växt upp med Snurre Sprätt-filmer var det lite svårare men för er som inte vet så är det grisen i filmerna som ska våldta jägaren som vill skjuta Snurre.
Han fortsätter sedan med ett antal bra våldtäktsskämt som pekar ut det bizarra i beteendet och komiska ifrågasättande av hur en våldtäktsman fungerar. För att sedan filosofera runt huruvida det är mer våldtäkter vid nordpolen eller vid ekvatorn sett per kapita.

Nu ska jag avsluta detta och vill självklart veta vad mina läsare tycker, finns det egentligen något som man inte får skämta om, min ställning är ”Nej, det gör det verkligen inte och jag hatar alla som försöker censurera mig och mitt sinne för humor” och det är en gärna en åsikt som jag försvarar.

Ps. Den här texten är författad efter halv två på natten med en grov smörgås och en kopp svart vinbärs-te. Sömnbrist är den mer drivande faktorn till att den skrevs men det är ändå en text som legat och grott inne i huvudet ett tag, så kasta inte bort den bara för att timmen är sen och språket kanske lite hämmat av detta.