En rubrik lånad av min läromästare; den store George Carlin, en man som gjort förakt till en konstform men också en stor filosof. Vissa läsare kanske märker att jag nu är tillbaka från min utflykt tillbaka till bitterhet och självförakt, det stämmer bra men misströsta inte alla ni som gillar den författarformen, det kommer säkerligen mer av den varan även om jag själv är väldigt nöjd när just den drivkraften inte är den starkaste i kroppen.
Men tillbaka till ämnet, huruvida våldtäkt kan vara kul eller inte, ett ämne som egentligen är lite större än just det problem än vad rubriken ger sken av. Ämnet är egentligen huruvida man får skämta om precis vad som helst eller inte. South Park gjorde för ett par år sen sitt avsnitt ”Jared has adis”, ett underbart avsnitt där man tillslut kom fram till att det äntligen var okej att skämta om aids.
I Woody Allens Stora och små brott påstår Alan Aldas karaktär att humor helt enkelt är tragedi plus tid. Hur mycket tid behövs då för att en tragedi ska bli kul? Idag har vi gått igenom årsdagen av 9/11, sex år sedan det hände och vad vi alla undrar är; är det okej att skämta om det ännu? Jag vet att folk har försökt, vissa mer framgångsrikt än andra (men det är mer en fråga om talang än om vad som kan bli humor), men när blir det egentligen riktigt roligt? Självklart är det redan kul om man bara gör det på rätt sätt, det handlar bara om att hitta det bisarra i situationen.
Om vi då går tillbaka lite i situationen och kollar på förintelsen, är den kul idag? Det är helt okej att skämta med den om bakgrund om inte annat, något som vi fans av Lasse Lindroth och Magnus Betnér redan vet, skämt om förnekelsen av förintelsen är också väldigt kul om inte annat. Men där är poängen om dumhet istället för om tragedin i sig.
”Judarna i Treblinka skämtade också rätt friskt, ghas, ghas..”/Ulla Skoog i Yrrol. Visserligen ett skämt om förintelsen, men samtidigt ett metaskämt, ett skämt om skämt med förintelsen som bakgrund och skämtet i skämtet och dess bisarra natur som poäng.
Ämnet för oss också in i den värld som jag och mina klasskamrater nu på senare spenderat så mycket tid i, genusvärlden. För här kommer kanske ett av de största problemen med just våldtäktsskämt, de röster som talar emot det pratar uteslutande om kvinnor som våldtas av män. Problemet kommer med en av de stora kategorierna inom huvudkategorin ”våldtäktsskämt”, fängelseskämt, kommer in i ekvationen. Om man skämtar om tappade tvålar i duschen så är det helt okej av någon anledning, detta är ett skämt om våldtäkt som tydligen är helt okej, betyder det att jag som man är mer okej att våldta (om än i ett skämt) än en kvinna? Vad hände då med lika värde?
George Carlin använder sig av i sin rutin om varför våldtäkt kan bli roligt av exempel från tecknad film, han ber sin publik föreställa sig Porky Pig våldta Elmer Fudd, för mig som inte växt upp med Snurre Sprätt-filmer var det lite svårare men för er som inte vet så är det grisen i filmerna som ska våldta jägaren som vill skjuta Snurre.
Han fortsätter sedan med ett antal bra våldtäktsskämt som pekar ut det bizarra i beteendet och komiska ifrågasättande av hur en våldtäktsman fungerar. För att sedan filosofera runt huruvida det är mer våldtäkter vid nordpolen eller vid ekvatorn sett per kapita.
Nu ska jag avsluta detta och vill självklart veta vad mina läsare tycker, finns det egentligen något som man inte får skämta om, min ställning är ”Nej, det gör det verkligen inte och jag hatar alla som försöker censurera mig och mitt sinne för humor” och det är en gärna en åsikt som jag försvarar.
Ps. Den här texten är författad efter halv två på natten med en grov smörgås och en kopp svart vinbärs-te. Sömnbrist är den mer drivande faktorn till att den skrevs men det är ändå en text som legat och grott inne i huvudet ett tag, så kasta inte bort den bara för att timmen är sen och språket kanske lite hämmat av detta.
Inom slutna och intima kretsar skämtas det om saker som inte anses rumsrena. Jag har vild fantasi som mer än gärna skenar iväg. Det grova skämtandet brukar då i mitt fall snabbt gå över till illamående, traumaframkallande mentala bilder och i värsta fall huvudstupa katastrofläge (att kunna andas framstupa utan att riskera att kräkas av mina egna spyor). Jag censurerar inte skämt men jag förbehåller mig rätten att säga ifrån. Det är ju trots allt mycket trevligare att vara på fest utan att spy ner de andra gästerna.
Men skulle väl säga att dessa skämt också måste få dras offentligt om det är bra skämt, ska vi undanhålla goda skämt från allmänheten bara för att de handlar om något som anses oanständigt eller kanske olagligt? Allmänheten måste skratta med all skit som händer idag och därför behöver vi kanske vara mer öppna med de skämt som finns. Jag vet att den där historien med de två bögarna som våldtar ett lik kanske inte är klockren, men kan jag inte komma på något annat så måste jag kanske dra den om två år när syrran konfirmeras och släkten är samlad, de kanske är just det som gör hela kvällen.. eller så får vi slänga in något litet sött skämt om pedofili eller tidelag..
En favorit:
”En präst, en pedofil och en våltäktsman går in på en bar.. och det är bara en kille!”
You can’t have manslaughter without laughter!
Amen to that!!
Du vet redan vad jag tycker, jag skämtade om väldigt känsliga saker redan när vi gått en månad i Kalmar. Man SKA skämta om allt, är man av en annan åsikt då kan man inte heller kräva jämställdhet i samhället. Det är ett stort hycklande runt omkring oss.
Ska man dryfta ”fel” skämt offentligt utan för sin vänskapskrets eller så krävs det att det verkligen håller. Gränsen mellan dålig smak och humor är hårfin.
Och sen kanske man ska spara på Auschwitzskämten om man hänger mycket med judar i 80-årsåldern.
Jag tror att jag tycker att man får skämta om det mesta, kanske till och med allt. Men det handlar väl om situationen, man kanske inte ska skämta om skilsmässor när man precis pratar med någon som skilt sig. Eller så är det precis det man ska, för att lätta upp stämningen.
Skämt är bra, varvat med allvar är det ännu bättre.
Och angående Fidelie, det är nog inte så bra. Jag red en ponny en gång som hette så. Vore väl underligt att döpa sin lilla efter en häst. Min egen ponny hette Lazy. Det vore ännu ett snäpp värre…..
Det är väl egentligen få skämt som inte har sin bas i en verklighet egentligen, i alla fall få bra skämt som samtidigt inte säger något om den. Skämtet bygger väl på att belysa en del av världen som vi inte förstår eller inte tycker om, vi tar nu självklart bort skämten som handlar om älgar som får bullar i ögat och liknande historier.
Men som Stonie säger så måste det kanske gå lite fortare ibland, vare sig det gäller en amerikansk senator som jagar bögsex på flygplatstoaletter (Tack Larry Craig, det har varit ett par lustiga veckor nu..) eller två plan som flyger in i World Trade Center, för det finns material i båda fall att göra något av!
Maria:
”Jag censurerar inte skämt men jag förbehåller mig rätten att säga ifrån.”
Har svårt att det skulle vara en större skillnad, om du har en rätt att säga ifrån så har alla andra det, och problemet är ju att för många människor får för sig att säga ifrån och vi ska leva under något som heter ”god smak” eller liknande. Det fungerar inte om vi ska stryka något bara för att vissa individer tar illa vid sig, för som sagt; får en säga ifrån mäste alla få säga ifrån, och tillslut tar områdena att skämta om slut…
För ytterligare info; se South Parks dubbelavnitt ”Cartoon Wars” om de danska serietecknarna..
Jag säger som Janna: det kanske inte är passande att skämta om skilsmässor när en människa går igenom en traumatisk skilsmässa. Men samtidigt – ju närmare relation man har med människan, desto lägre smärttröskel vad gäller skämt. Jag skulle inte tåla en massa skämt om thailändska horor från någon jag inte kände. Hänger du med?
Jo, jag är med på tanken. Men det handlar väl mer om den sociala koden än skämten i sig. Det känns inte som att skämten är det onda i sammanhanget här, utan personens avsikt med dem. Lite på samma sätt som att en vit man inte får använda ordet ”nigger”, men när Eddie Murphy eller Chris Rock gör det är det helt okej. Det är inte skämtet om den thailänska horan eller ordet ”nigger” som är boven i dramat, det är intentionen bakom som ska ifrågasättas istället.
TACK. ^^
Koller: Du missade en sak för icke insatta läsare: Larry Craig, republikansk anti-gaysenator som jagar bögsex på flygplatstoalett. Det är bästa skämtet i år.
Man undrar egentligen om inte Craig ville åka dit med byxorna nere (blir lite dubbelt här), för varför gör man så annars?
Jag hyser ändå en tro om att karln kanske ändå har lite hjärna, svårt att bli senator annars tror jag.